Battle in Heaven

Filmen börjar med att en ung tjej med dreads suger av en medelåldersgubbe med ölmage. Det var då ett riktigt blow job. Det rinner även mascarafärgade tårar längs hennes kinder. Man ser allt men det är ändå inte pornografi. Fortsättningen är surrealistisk. Den medelålders mannen har gjort nåt brottsligt och alla säger åt honom att gå till polisen. Vad får vi inte riktigt veta. Hans fru en överviktig kvinna också hon medelålders säljer kakor och tårtor i tunnelbanan. Kontakten emellan frun och mannen är fåordig. Jag tycker att den var bra. Vacker, stark, mystisk och enkel på samma gång.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Ann Heberlein har mått dåligt hela sitt vuxna liv. Hon skär sig, blandar alkohol och tabletter och fantiserar om självmord. Melinda Kinnaman som spelar Ann i denna monolog är farlig, galen och skrämmande. Iklädd utmanade klänning stapplar hon runt på skyhöga stilettklackar och kräks ut Anns ångest. Ann är framgångsrik i sitt yrkesliv, hon har familj men varför gör hon då sig själv så illa? Är inte det goda gott nog? Nä det handlar om hur känslolivet bråkar med henne. Hon finner ingen frid och harmoni. Mycket fokus på den egna kroppen och identiteten i yttre attribut. Ann väljer att inte medicinera med vissa mediciner med rädsla att gå upp i vikt. Hon vill vara smal och blond, sexuellt tilldragande. Till priset att hon kanske får offra sitt mående. Melinda Kinnaman tar mycket plats. Det är intressant hur den blonda peruken ligger lite slarvigt över Melindas mörka hårman. Som att författarens ego och skådespelarens roll konkurrerar om utrymmet att synas. Scenrummet är svart och de stora strålkastarna låter lite ibland. Likt en elchocksapparat. En vit box är som ett fönster. De släcks ner på slutet. Då är det bara Ann/Melinda och en mikrofon kvar.

Jag, Bengt Ohlsson

En vända ut och in på sig själv monolog av Bengt Ohlsson och med Reuben Sallmander. Bengt beskriver sig själv som en medelmåttig författare och dramatiker. Han gläds åt framgångar men den dåliga självkänslan gör sig påmind. Bengt är otrogen och skäms. Bengt skaffar hus på Gotland som
 han kanske egentligen inte har råd med men han vill ha ett bra liv. Reuben Sallmander har en otrolig scennärvaro, utstrålning och självförtroende. Han är också rolig och vågar släppa loss. Pjäsen tar upp frågor om vilket avtryck man gör som människa under sin levnadstid. För det tar inte lång tid innan man blir bortglömd. På scen är det i princip bara Reuben och en trave böcker som får vara symbol för Bengts gärning.

Blue Jasmine

Cate Blanchett har en sådan otrolig stark dragningskraft och med den gjuter hon liv i rollen som den krisande medelålders kvinnan vars make tagit livet av sig i fängelset efter att ha svindlat bort en massa pengar. Kvinnan åker till sin syster i San Francisco. Hon är ledsen förvirrad, pank och fullständigt barskrapad. Trots det envisas hon med sina lyxiga vanor. Hon får jobb hos en tandläkare som genast börjar ragga på henne. Hennes syster är en annan typ mer arbetarklass. De var tydligen båda två adopterade och hamnade hos samma fosterfamilj. Trots olikheterna har de en fin relation i grunden. Det är på Woody Allen vis väldigt pratigt och stundtals komiskt fast med svärta.

Boxcar Bertha

Jordens läckraste tjej är i fokus i denna film. Vi befinner oss i järnvägsmiljö.Hon och de lokala gangstrarna åker på rövarturné och stjäl och rånar och tjuvar av de rika i syfte att göra uppror mot den korrupta järnvägsledningen. Tjejen hamnar på horhus också men blir räddad av gangstrarna. Filmen är gjord av självaste Martin Scorsese år 1972. Den utspelar sig tidigt 30-tal i Amerika då det var jordens depression och landets ekonomi var körd i botten. Man märker lite 70-tals vibbar ändå under alla 30-tals attiraljer. Tjejen är så där härligt frigjord på ett 70-tals vis i sitt sätt. På slutet blir hennes partner in crime och beskyddare uppspikad som Jesus på tåget. Filmen var bra! Helgjuten och mycket intressant.

Slå nollan till polisen

Jag var på Filmhuset och såg Dial M for murder av Alfred Hitchcock. Ett mästerverk som inte behöver recenseras. Dessa glasögon bar jag för filmen var i 3D.

Ämnad

Ingmar Bergman var ämnad att syssla med film och teater. Robert De Niro är ämnad att vara skådespelare. Jag känner att jag kan gå och se filmerna och pjäserna men jag är inte ämnad att hålla på med det själv. Jag gör nåt annat. Vad exakt behåller jag för mig själv!