Personlig kvartett

Detta hade en, ganska så ointressant inledning när fyra män iklädda vanliga killkläder stod rakt upp och ner till nån slags slätstruken musak. Jeans, t-shirt och skjorta. Jag tror att de spelade sig själva. Sen började hända grejen när en kille började tala och ge order till de andra killarna. "Namn, plocka upp korgen och ställ den där.! Varpå han gjorde som han blev tillsagd och så vidare. Det hela utmynnade i någon slags teaterbrottning. Det var testosteroinstinnat och myspappa vibbar på samma gång.

Doktor Glas

Jag såg genrepet av Doktor Glas på Dramaten. Skådespelare Krister Henriksson. Det var en avskalad minimalistisk scenbild med ett stålskelett och ett par stolar. Lite musik.  Mitt i allt började Henriksson dansa till techno. Doktor glas handlar om läkaren Gabriel Glas som har en patient som är fru Gregorius som frågar doktorn ifall han kan hitta på att hon lider av en underlivssjukdom för hon känner en sån motvilja till hennes man pastor Gregorius. Glas gör som hon säger men Gregorius tar då henne med våld. Glas bestämmer sig då för att mörda Gregoruis med gift. Det är en monolog en häftig gestaltning av Henriksson. Han har publiken på helspänn under hela pjäsens gång. Han rör sig smidigt över scenen och varje gest är laddad. Man blev lite besviken när det plötsligt tog slut efter en timme och en kvart. Den kunde gott ha fortsatt lite till.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Ann Heberlein har mått dåligt hela sitt vuxna liv. Hon skär sig, blandar alkohol och tabletter och fantiserar om självmord. Melinda Kinnaman som spelar Ann i denna monolog är farlig, galen och skrämmande. Iklädd utmanade klänning stapplar hon runt på skyhöga stilettklackar och kräks ut Anns ångest. Ann är framgångsrik i sitt yrkesliv, hon har familj men varför gör hon då sig själv så illa? Är inte det goda gott nog? Nä det handlar om hur känslolivet bråkar med henne. Hon finner ingen frid och harmoni. Mycket fokus på den egna kroppen och identiteten i yttre attribut. Ann väljer att inte medicinera med vissa mediciner med rädsla att gå upp i vikt. Hon vill vara smal och blond, sexuellt tilldragande. Till priset att hon kanske får offra sitt mående. Melinda Kinnaman tar mycket plats. Det är intressant hur den blonda peruken ligger lite slarvigt över Melindas mörka hårman. Som att författarens ego och skådespelarens roll konkurrerar om utrymmet att synas. Scenrummet är svart och de stora strålkastarna låter lite ibland. Likt en elchocksapparat. En vit box är som ett fönster. De släcks ner på slutet. Då är det bara Ann/Melinda och en mikrofon kvar.

Jag, Bengt Ohlsson

En vända ut och in på sig själv monolog av Bengt Ohlsson och med Reuben Sallmander. Bengt beskriver sig själv som en medelmåttig författare och dramatiker. Han gläds åt framgångar men den dåliga självkänslan gör sig påmind. Bengt är otrogen och skäms. Bengt skaffar hus på Gotland som
 han kanske egentligen inte har råd med men han vill ha ett bra liv. Reuben Sallmander har en otrolig scennärvaro, utstrålning och självförtroende. Han är också rolig och vågar släppa loss. Pjäsen tar upp frågor om vilket avtryck man gör som människa under sin levnadstid. För det tar inte lång tid innan man blir bortglömd. På scen är det i princip bara Reuben och en trave böcker som får vara symbol för Bengts gärning.

Kränkt-The musical

En monologmusikal med en manlig skådespelare. En akt. Det handlade om det anonyma näthatet. Han inledde med att säga att Gene Simmons, bassist i Kiss har haft sex med över 4000 kvinnor. Denna cynism satte tonen till resten. Han sjöng och dansade. Den manlige skådespelaren hade en mjuk framtoning så när han sa: "Filippa din jävla fitta. så kändes det inte så hemskt. Det var en uppvisning i manlig förträfflighet och självgodhet och egenkärlek. Man gick därifrån med ett leende på läpparna.