Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Ann Heberlein har mått dåligt hela sitt vuxna liv. Hon skär sig, blandar alkohol och tabletter och fantiserar om självmord. Melinda Kinnaman som spelar Ann i denna monolog är farlig, galen och skrämmande. Iklädd utmanade klänning stapplar hon runt på skyhöga stilettklackar och kräks ut Anns ångest. Ann är framgångsrik i sitt yrkesliv, hon har familj men varför gör hon då sig själv så illa? Är inte det goda gott nog? Nä det handlar om hur känslolivet bråkar med henne. Hon finner ingen frid och harmoni. Mycket fokus på den egna kroppen och identiteten i yttre attribut. Ann väljer att inte medicinera med vissa mediciner med rädsla att gå upp i vikt. Hon vill vara smal och blond, sexuellt tilldragande. Till priset att hon kanske får offra sitt mående. Melinda Kinnaman tar mycket plats. Det är intressant hur den blonda peruken ligger lite slarvigt över Melindas mörka hårman. Som att författarens ego och skådespelarens roll konkurrerar om utrymmet att synas. Scenrummet är svart och de stora strålkastarna låter lite ibland. Likt en elchocksapparat. En vit box är som ett fönster. De släcks ner på slutet. Då är det bara Ann/Melinda och en mikrofon kvar.