Personlig kvartett

Detta hade en, ganska så ointressant inledning när fyra män iklädda vanliga killkläder stod rakt upp och ner till nån slags slätstruken musak. Jeans, t-shirt och skjorta. Jag tror att de spelade sig själva. Sen började hända grejen när en kille började tala och ge order till de andra killarna. "Namn, plocka upp korgen och ställ den där.! Varpå han gjorde som han blev tillsagd och så vidare. Det hela utmynnade i någon slags teaterbrottning. Det var testosteroinstinnat och myspappa vibbar på samma gång.

Pussytiv dance

Detta var helt outrageous. Jag blev helt golvad av hela upplevelsen. Två kvinnor med benen brett isär, iklädda blanka långklänningar stod framför en projektor. Deras skuggor avtecknades på den vita ytan så började det droppa blod på projektionsytan och sakta och fyllde upp tomrummet och de började röra sig en hand som gjorde en gest till att hela kroppsrörelsen följde med. De dansade vilt och i perfekt symmetri. De hade båda det långa håret i en knut mitt på huvudet. Kläder flög av.Det var olika låtar som musik. En som lät så här: "pussy pussy  pussy" med verktyg avteckknade på projektionsytan på väggen bakom kvinnorna. Tillslut var de nakna på överkroppen och det blev lite erotiskt laddat med de bara brösten men det var väl det som var meningen. Något att fundera över kanske.

Less shame less same

Jag vill först be artisten, arrangören och publiken om ursäkt att jag var 10 minuter sen till detta fantastiska performance. Jag gjorde misstaget att gå av vid fel station jaja men när jag satte mig och kom till ro så kunde jag ändå koncentrera mig på skeendet på scenen. Siri Osterman (bilden) var iklädd en färgglad randig tröja och ett par svarta byxor. Hon satt med benen ihopfällda under sig och tittade ner i en svart blank kantig platta. Höga läten i olika tondräkt kom ur henne. Hon tittade upp mot publiken ibland med pigga nyfikna ögon. Sen började hon samla in likadana svarta blanka kantiga plattor som den på scenen från publikens händer och lade ihop dem på scenen i ett mönster. Hon ägde scenen och hade total närvaro. Det var lite roligt och publiken fnissade ibland. Det var minimalistiskt men ändå spektakulärt, Jag ångrar bara att jag inte kom i tid så att jag missade början för då kan jag inte göra den här pjäsen rättvisa. Men ni kanske får et hum om det jag bevittnade i alla fall.

Love is a treasure

Detta var en konstfilm som experimenterade med filmformen. Den handlar om tjejer som befinner sig i psykotiska tillstånd. En tjej har gömt sig under sängen för att undkomma inbillade mördare. Det är en lek med skalor och storlekar. En av vårdarna som ska försöka få fram flickan blir plötsligt miniliten och får en smocka av tjejens högerhand. En annan tjej tror att hon kommunicerar med utomjordingar genom blinkande gatlampor. En annan slår sönder sitt rum och tycker att hon är fet och en tjej kryper på broar. Jag blev rå förälskad i Eija-Liisa Ahtilas 55 minutare. Just det,  så  var det en tjej som bodde i ett hus och hade en fjärrstyrd bil som åkte fram och tillbaka på uppfarten. Sen kom en liten bil och åkte på väggarna inuti huset. Det var en massa häftiga filmögonblick. En svävade över marken och en annan var i en byggnad som förvandlades till ett litet hus som en modell vid det stora huset. Skulle jag rada upp allt jag gillar med filmen skulle listan bli lång.